Idag vaknade jag som sagt med öronvärk och känner mig alldeles slut som människa. Förra veckan var en jobbig vecka med många intryck och händelser samtidigt som jag hade en förkylning. Idag träffade jag min KBT hos företagshälsan för sista gången. Det känns inte riktigt ok alls. Det känns som min stöttepelare, den som ska guida mig försvinner. Jag har levt mitt liv på ett sätt och då är ju det sättet det enklaste sättet att falla tillbaka till. Jag kommer få det svårt att försöka hålla mig på rätt bana. Det som jag fått lärt mig att göra nu. Hon sa till mig att jag måste lära mig att säga nej. Om jag inte känner att jag är säker på vad jag vill svara i en fråga ska jag be om betänketid. Får jag inte tid att tänka ska jag säga nej. Det var ganska smart och det ska jag försöka hålla fast vid. Annars ska jag fortsätta att försöka se till mitt bästa i alla lägen. Det är inte lätt när jag är van att komma sist. Jag kommer sakna min KBT. Jag har ju haft 2 men sa adjö till min första sen ett år tillbaka i förra veckan och nu även den senaste jag haft. Nu är jag ensam.