Idag vaknade jag med huvudvärk. Jag ska till läkaren. Läkaren i sig är inte hemsk det är den uppskruvade situationen. Försäkringskassan ringde igår. Petra heter hon. Hon vill veta när jag ska börja arbetsträna. Hon slår bort alla eventuella försök från mig att förklara hur jag känner i min situation med att börja arbetsträna, ska jag börja plugga osv. Plugga fastnade hon på och tyckte att jag skulle göra det men sedan var tillbaka på ämnet arbetsträna. Jag blev illamående av hennes framfart i telefonen och mådde rent ut sagt skit när vi lade på luren. 

 

Jag hade bestämt mig för att åka ner till jobbet med en present till Sirpa då jag missade hennes födelsedag. Det var innan jag kom ihåg att jag skulle till läkarn samma dag. Jag åkte ner till jobbet ändå men före läkarbesöket. Det känns inte bra. Jag känner mig vilsen där inne. Som om det var i början på en anställning. Första dagen på arbetet där jag av konstig anledning känner massa folk. När jag väl tog mig upp till Sirpa så kom det några fler och berättade hur man blir frisk. Man skulle tex träna så hårt att man inte orkade tänka. Det gjorde flera av hans vänner och då försvann panikångesten, sen kunde man ligga i saltvattentank, massage, promenera så långt man bara orkade, crosstrainer var bra att köra, yoga var bättre än mindfullness osv. Jag började faktiskt skratta. De dömer och ger mig svar som inte ens min KBT eller läkare ger. Rycka upp sig, gå och jobba!! 

Kändes ett steg närmare till att välja skolan.

Jag åkte direkt till läkaren och fastnade i korridoren, då jag får ångest av klockan i väntrummet. Sjuksköterskan kom och pratade med mig. Hon tyckte att mitt företag inte är som det varit. Det var svårt att få tag i den som ansvarar för personalfrågor. Vi kom in på hur jag mår och eftersom att jag inte mår så jätte bra så började jag gråta där. Min läkare kom och vi önskade varann en trevlig midsommar. Väl inne hos läkarn berättade jag om Försäkringskassan och sedan om hur jag mår. Jag berättade att jag  vissa dagar inte tar mig ut bara för att jag exempelvis inte hittar någon tröja. Jag berättade om skolan. Han tyckte att det kunde vara en utväg, rätt val för att bli glad och trivas med mig själv och livet.

Där sa han något bra som gjorde mitt eventuella val lättare.

-Om du inte klarar av skolan så kan du alltid gå tillbaka till jobbet. 

Han sa även att arbetsträning innan semestern inte var aktuell. Då är det alltid stressigt och företagen kan lätt "lägga på" arbetsuppgifter. Sedan sa han åter igen att han trodde att medicinering kan hjälpa mig och denna gången höll jag med. Sertralin 25mg, jag skulle börja med en mycket låg dos pga hur jag mådde. En halv tablett om dagen. Jag skulle även räkna med att må sämre de 2 första veckorna. Jisses!! Jag är rädd nu men förstår att jag måste ge med mig i detta. Jag behöver hjälp. 

Han skrev ut ett intyg om fortsatt sjukskrivning. Två månader direkt. Vilken lättnad.

 

Nu måste jag ringa F-kassan och berätta. Jag har inte kunnat ringa idag, ångest att höra ur besviken hon blir på mig för att jag inte orkar och kan börja arbetsträna direkt. Idag NU!!!