Imorgon den 17 maj fyller min mamma 78 år. Hon heter Maj, min lilla mamma. Hon är kort och med åldern har hon krymt ännu mer. Hon är nog närmar 150 cm än tidigare 157cm. Jag är 157 cm nu men kommer nog se ut mamma vid hennes ålder. Mamma har alltid varit den stora kuggen i familjen.Det var henne man frågade om man undrade om något. Vad som helst. Det var hon som såg till att alla skulle må bra Men mamma och jag vi hade en speciell relation. En jätte nära relation, vi var bästisar. Vi pratade om allt, fika, shoppa, åt luncha på stan ofta osv. Jag är sladdis så kanske var det därför hon ville ge mig lite extra tid tillsammans. Jag kommer göra precis likadant med min lilla sladdis. Men när man blir äldre själv känner man att man vill ge igen, bjuda tillbaka. vara den som också får ge. Jag längtade ofta till den dagen jag skulle ekonomiskt kunna ge mamma. Ju närmare den dagen kom då jag kände att nu, nu finns det ro i mig ju mer ovanlig blev mamma. Det känns så ledsamt att jag idag när jag är 41 år inte kan göra de saker jag så gärna velat gjort med mamma. En dröm var att åka till någon storstad, bara mamma och jag. Eller åka på teater i Stockholm och sova på hotell.

 

Jag märkte tidigast av alla i familjen att något inte var som det skulle. Mamma började glömma lite väl mycket. Men mest kände jag inte igen hennes frånvarande. Hon hängde inte riktigt med och det var som att hon inte förstod, jag vill inte kalla det som att hon inte brydde sig. Jag tror hon tappade bort det som sades och för att inte verka konstig så låtsades hon som ingenting. Hon ville inte bli glömsk. Fy det var det värsta om man "spela på läppen" som hon sa ofta. Det är tråkigt att hon såg sin egna sjukdom som något dåligt. Jag tror det är därför acceptansen inte finns hos henne. Det gör i sin tur att hon inte glädjs åt livet hon har de stunder hon är klarare.

 

Mamma är dement. Hon bor på ett eget boende då inte pappa klarar av att sköta henne längre. Jag dömer inte pappa över beslutet han gjorde. Jag tyckte snarare att det hade gått alldeles för lång tid. Mamma behöver riktig vård. rutiner och ordentlig mat. Även stimulansen är ju helt annat på boendet. Hon har blivit mycket piggare, friskare, gladare, renare, hon går upprätt. Hon har fått kompisar. Ja det finns så mycket fördelar faktiskt.

 

Pappa däremot måste börja leva sitt liv. Han klagade ofta på att han aldrig fick göra något då mamma var så dålig och inte kunde lämnas själv. Nu har han tid men åker till mamma och hämtar hon innan lunch och lämnar hon till middagen kl 17. Jag tror det är hans egna samvete som spelar ett spratt. Det är dags att han gör saker, promenerar, åker och snackar med gubbarna på bibblan eller hittar på annat skoj. Det finns massor att berätta om mamma och hennes sjukdom och hur det påverkat våran familj, hur den splittrat oss lite grann. Det beror nog på att man inte vill se sanningen utan tycker det är skönast när allt "flyter på". Där tycker jag olika. Där är vi olika.

 

MEN imorgon firar jag min lilla mamma. Min älskade mamma. Jag älskar dig mamma <3